Har du någonsin funderat på det?
De flesta jag stött på både på arbetet och privat svarar att det självklart är deras barn.
Men om du, som jag inte har barn då?
Vad är det då som är viktigt efter 40?
Inte har jag några barnbarn att se fram emot och egna barn vet jag inte om det är så stor chans att jag kommer att få (som jag sett i statistik som jag i nuläget inte kan referera till är chansen att bli gravid över 40 mindre än 5 %, att jämföra med vid 25 då chansen är 95 %). Så det kan jag liksom glömma.
Och annars då. Ja det blir såklart viktigt att ha ett bra jobb. Jag har förhoppningsvis ganska många år kvar som arbetande för vad ska jag annars göra. Det är i alla fall viktigt för mig att ha någon meningsfull sysselsättning. Där har jag lyckats ganska bra om vi ser bort från det faktum att mina ansträngningar för Skogsgläntans rehab var värda en skit och ingenting för Landstinget Dalarnas ledning. Som det ser ut nu kan jag ha anledning att misstänka att jag kanske har ett väldigt meningsfullt arbete efter nyår. Hur som helst så tror jag mig själv om att vara kompetent nog att skaffa en meningsfull sysselsättning och en inkomst jag kan leva på även om det skulle bli något annat. Så då är den delen av livet också avklarad.
I övrigt är det viktigt för mig med utveckling både personligen, privat, och på arbetet. Som en följd av detta försöker jag nu och då ta några högskolepoäng i för mig intressanta ämnen. Det har också blivit ett sätt för mig att fylla min fritid som för övrigt är ganska tom på sysselsättning. För vad fyller en singeltjej på 40 + boendes på glesbygd sin tid med efter att arbetsveckan är slut. Jag kan inte plocka hur mycket bär som helst, laga hur mycket matlådor som helst eller för den delen städa (det skulle jag kunna göra mera men det är då så trist att det struntar jag allt som oftast i). Det blir liksom fullt i frysen och det är trots allt bara jag som ska äta upp det mesta.
Jag försöker traggla lite på mina instrument och det går väl sådär, får ett gott skratt i bland i alla fall. Och så försöker jag röra på mig såklart och umgås gärna med mina vänner om och när de har möjlighet att umgås med mig. Exempelvis promenerar jag, tränar på olika pass, går på bio, går på dans, åker skidor, går på fjället, spelar spel och annat eller åker på hundutställningar med mina vänner (både fyr- och tvåbenta ;-)) och de är väldigt viktiga för mig allihop. Det finns också teorier om att vi människor behöver alla våra relationer om det så är vänner eller familjerelationer av olika slag för att må bäst och funka optimalt. Så dessa personer är väldigt viktiga för mig! Helst ska vi också ha någon riktigt nära, tyvärr har jag aldrig någonsin upplevt att komma någon människa så nära att jag kunnat lita på den personen fullt ut. Förhållanden har jag haft men det har slutat både i besvikelser och förskräckelser så det drar jag mig för att utsätta mig för igen. Det är så otroligt trist att investera 150 % av ditt känsloliv i något bara för att inse att du blivit totalt lurad. Så jag har jobbat och jag jobbar med jämna mellanrum en hel del med att acceptera mitt singelliv. I bland går det alldeles utmärkt och ibland är det lite ensamt. Så kan det också vara för personer som är i förhållanden har jag förstått så jag vet faktiskt inte om ett förhållande skulle "hjälpa". Rent superegoistiskt sett så tycker jag nog att det är värst att inte ha någon att prata med mer än mig själv om för mig viktiga saker (och då tänker jag viktiga både känslomässigt, praktiskt och allt annat, dessvärre innebär detta att jag i bland "rinner över" och plågar mina vänner med icke-önskvärd info) och att jag faktiskt inte skulle ha någon att uppge som min närmsta anhörig när detta nu skulle kunna behövas. Mina föräldrar är inte mig nära på det sättet och de är också rätt gamla nu så de är inte aktuella i den rollen. Jag har jobbat på Onkologen, har sett många fina talangfulla unga människor lämna livet alldeles för tidigt och jag har vetat att jag ska vara tacksam för varje år jag får till skänks sedan jag var 25. Nu, när jag levt lite längre, har jag sett ännu fler fantastiska personer lämna livet för tidigt och jag hoppas verkligen att jag själv får några fler år. Sånt vet vi ju inte. I mitt jobb gör jag i bland en övning som handlar om vad jag som person (på jobbet handlar det såklart om den jag har framför mig) vill bli ihågkommen för, vad jag själv tänker att ska stå på min gravsten. Jag undrar i bland vad det ska stå på min. Kanske "hon gjorde sitt bästa för att vara en god vän och firade varje helg med en flaska bubbel" (fast då måste jag väl börja med bubblet snabbt då, riktigt så ofta blir det inte, i bland föredrar jag faktiskt LOKA eller rött vin) eller "hon var en varmhjärtad person med många järn i elden och ett kul liv" (och det tror jag stämmer lite bättre fast jag vet om dem som skulle kalla mig ilsk och kallsinnig) eller varför inte "hon älskade att lära sig nya saker, behövde frisk luft, tyckte om alla hundar och tyckte om att umgås med andra människor"(vilket kanske stämmer bäst). Och egentligen har jag det mesta av detta så just nu. Ändå är jag i perioder inte riktigt nöjd. Jag behöver troligen öva på att vara tacksam och glad för att jag lever och på att vara nöjd och accepterande gentemot mitt liv. Det är så här det ser ut och det ser ut som att det kommer fortsätta vara på detta sätt och det är ett bra liv i fredligt land med både mat, motion, sömn, arbete, tyvärr ingen egen hund (vilket inte är synkroniseringsbart med en människa som jobbar 100 % i hushållet) och tyvärr ingen egen nära anhörig. Ändå ett liv som är bättre än många andras. Så jag jobbar med det, mer eller mindre. Att vara nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar