Begrundar det jag skrev 1 januari i år. Just nu är det 29 december. Några minuter till. Det jag skrev 1 januari kan sägas stämma än i dag. Det är bara det att Corona/Covid-19 inte hade dykt upp ännu då. När jag i dag tänker på hur 2020 blev så är jag superglad för att jag deltog i HIT-lördagen med dansmästaren Kristjan Lotus andra helgen i mars. Ett par veckor innan gick jag också till frisören. Efter det exploderade Coronaaktiviteten. Jag hörde till dem vid Utvecklingsavdelningen som var ute och jobbade mycket med annat än tillsammans med ordinarie avdelningskompisar. För min del blev det vid 1177 vårdguiden telefoni. En spännande och nyttig upplevelse. De sjuksköterskor som svarar där har ett supersvårt jobb. All heder till dem! Under tiden så krymper världen. Inga nöjen, två konserter på Dalhalla sköts på till 2021, hur det blir till sommaren vet vi knappast ännu, vi skulle undvika resor med mera. Mamma har blivit försämrad. I takt med årets gång och att jag återgick till ordinarie jobb från augusti blev det mer och mer jobb från hemma. Det har också varit en fördel då jag kunnat hjälpa dem mer. Alzheimers är en överjävlig sjukdom och det händer att jag tänker att när mina föräldrar dött är det inte så noga med att ta hand om mig själv för är det det som väntar så vill jag hellre dö i tid och bli ett vackert lik. Fast i nästa mening vill jag jobba till 75 och bli som Dagny och vara pigg i huvudet som hon.:-).För att ändå umgås på något vis har jag återupptagit mitt distansstuderande under året. Det är nyttigt för en person i närmast "tant-ålder" att i skrift diskutera med andra vuxna med andra erfarenheter och kunskaper i sina hjärnbanker. Det är också nyttigt och stimulerande att läsa texter på engelska. Även romaner och deckare gör sig bra på engelska. Funderar på om jag ska våga mig på tyska en vacker dag?
onsdag 30 december 2020
Läser vad jag skrev inför 2020
Fördel med Corona, ja att jobba hemma. Praktiskt när pensionärerna behöver en del hjälp med diverse hemsysslor och mamma behöver lite mer samtidigt som vi vill undvika annan hjälp just på grund av corona. Nackdel med corona får också bli hemarbetet, jag ville ju till Falun för att göra saker, få in mer sång i mitt liv, regelbunden träning och kanske nåt annat skoj. Nu krympte världen i stället för att den blev större. Det enda under året som nästan varit som vanligt är julen. För oss ensamboende kan det inte varit så stor skillnad. Jag firade såklart julafton med mamma och pappa och julklappen i år var den fina bilturen jag hade med mamma den 23 december. Livet med en person vars hjärna försvinner är lite av ett lotteri för de som är anhöriga och den 23 december var det en exceptionellt bra dag. :-) Juldagsmorgon blev utan julotta live. Mycket märkligt. Min vanligtvis enda sociala tillställning under julen. Juldagsmiddagen; lutfisken, sköts på till annandagen då den fantastiska maten från Dalgatan 118 räckte till tre kvällar för oss :-)
Om vi backar bandet lite var en omorganisering av central förvaltning i Region Dalarna redan påtänkt innan 2020, men då satte den i gång. Under året har det kommunicerats om denna i princip bara när saker och ting redan är bestämda. Men jag bjuder inte på mitt engagemang på samma vis nu som för fem år sen. I stället engagerad jag mig på fritiden i mina studier då det inte heller var tillåtet att umgås och jag var hemtjänst åt mor/far så det krävde att jag var extra sträng. Det är bra att säkra sig alternativa jobbmöjligheter när man tänkt jobba till 75 :-). Just nu läser jag en kurs i konflikthantering som är toppenbra, huvudlitteraturen är av Alan Barsky och heter "Conflict resolution for the helping professions". Och det är alltid intressant att analysera sin egen situation med hjälp av både tidigare erhållna och nyvunna kunskaper. Hur som helst fick vi inför sommaren veta att avdelningen jag nu jobbat vid i ca två år skulle läggas ned, nu till årsskiftet blir det två och ett halvt år, med första halvåret på halvtid. Från den 1 januari kommer jag i stället att arbeta vid en annan avdelning och splittras från det här nya gänget. Men vad ska jag säga. Alla kommer att få jobba vidare på något vis och jag själv får väl ge detta max tre år till då vid en ny arbetsplats. När Skogsgläntan lades ned så splittrades också ett väldigt sammansvetsat gäng där de flesta hade jobbat där hela tiden under de 11 åren som jag var med i gänget. Det är klart att vi hade upparbetat helt andra relationer både till varandra och till resten av sammanhanget, platsen, miljöerna, personerna, andra människor, vänner med flera än vad vi egentligen hunnit upparbeta nu. För mig har gänget i Falun varit ett fint gäng människor som det varit både skoj och trevligt att träffa och utvecklas tillsammans med men efter Skogsgläntan har jobbet fått en annan mening för mig. Det är fortfarande viktigt för att det ger en inkomst och det ger mening till stora delar av min vakna tid men det är inte allt. I Falun har det varit viktigare för mig att få till nåt meningsfullt på fritiden. Jag är själaglad att gymmet fortsatt ger klasser digitalt. Sången har det blivit mindre av. Och studier desto mer.
Det blir mycket spännande att se vad framtiden har att ge mig under 2021.
God natt! :-)
onsdag 1 januari 2020
Tack till 10-talet och Välkommen 20-talet
Det har gått ett helt decennium!
Är det sant?
Ja. Visst är det.
Vad har hänt i mitt liv de senaste 10 åren? När jag sätter mig ner och funderar är det faktiskt inte helt lätt att minnas allt samman. Under det här decenniet (2011) skapades min blogg. Jag trodde från början att det skulle bli minst ett inlägg i veckan, vilket skämt. 😅
Om jag backar bandet till decenniet innan så hände en hel del stora livsförändringar då. 2000-talets första decennium inleddes med att avsluta min första specialistutbildning i onkologi och ett par tillfälliga utmanande tjänster vid Onkologiska kliniken (sedemera "kreftavdelingen") vid Haukeland sykehus i Bergen. Enormt lärorik tid där en mängd praktiska erfarenheter av att driva förändring har präglat mig skarpt. Kort sagt önskar jag i dag att jag hade vetat det jag vet i dag innan 1999. Jag bytte senare inte bara bostadsort utan faktiskt också bostadsland, lärde mig att verkligen uppskatta Älvdalen, särskilt vintertid, medan jag fortfarande bodde kvar i Norge.
När jag då väl flyttade hem till Dalarna och Älvdalen trodde jag nog att onkologin och den palliativa vården var min framtid. Ödet ville dock annorlunda, jag hamnade i Särna. Tänk vad lite jag visste om allt det som är bra med Särna innan jag kom dit. Minns tydligt dagen för anställningsintervjun. Innan hade jag kollat upp busstiderna då jag levde i villfarelsen att detta var en skräckinjagande plats där det bara bodde våldsmän och så de få trevliga människor som jag talade med i telefonen innan intervjun. Faktum är att jag ordnade så att någon skulle kunna hämta mig efter intervjun då jag räknade med att bilen inte skulle vara körbar längre. Det var jättelångt dit och jag hade av någon underlig anledning tagit på mig en ljusblå tight t-shirt. Jag var 32 år och långt från klimakteriet. Ändå hade jag svettningar som forsade och skapade dasslock på nämnda tröja. Ni ser. Det var helt otroligt att jag ens började där. Och det kan jag till största delen tacka Ulla Jonasson Damm som rekommenderade mig att söka jobbet och Marit Hinders som var ett känt lugnande Älvdalsansikte under intervjun. Där arbetade ett helt underbart gäng under många år mer eller mindre förebyggande med stress, övervikt och smärta. Samtidigt som jag tog en mastergradsutbildning särskilt riktad till "grisgrendte strök i indre skandinavia" :-). På fritiden dansade jag linedance, åkte till Mora och buggade, till Idre och åkte skidor med AK och åkte turskidor efter skoterlederna i Särna med Susanne och hennes hundar, lyckades bli kär samt inse att det var en överskattad känsla några gånger.
Hur som helst mellan 2010 och i dag, den 1:a januari 2020 har det också hänt en del. Det att arbeta med människor har fortsatt fascinera mig och lärt mig att (för att citera en av mina vänner) vara glad och nöjd med det lilla. Att sluta sträva och acceptera tingenas tillstånd har för mig i vissa livsområden varit helt nödvändigt för att orka lägga energi på annat. Från 2004 fram till 2015 var mitt arbetsliv fokuserat kring Skogsgläntans Rehab. År 2015 lades det ned och 2016-2018 jobbade jag i stället som samtalsterapeut och rehabkoordinator vid Vårdcentral Särna.
Att jobba vid Skogsgläntans rehab innebar på flera sätt att också anamma det vi lärde ut till andra. Alla de som kom dit för att få hjälp lärde mig att kunskap och kompetens från massa områden som medicin, hälsofrämjande livsvärldar, mänskliga möten, relationer, terapiskolor i kombination kan bli en hjälpsam mix för att få det bästa ut av livet. Åren vid Skogsgläntan innebar också att ha förmånen att arbeta tätt samman med många andra kompetenta människor som frikostigt delat med sig av sina kunskaper inom en mängd områden. Elva år jämte alla dessa fantastiska människor har lärt mig att det är viktigast att hitta ett sätt att leva i nuet på för att livet ska vara meningsfullt i längden. Inspirationen från lösningsfokusering, strategisk psykoterapi, vuxenlärande och lärande vid sjukdom (andragogik och nosogogik), KBT och ACT har varit genomgående. Under åren vid vårdcentralen blev arbetet mer inriktat på individuella behandlingar, coachande och terapeutiska samtal samt gruppbehandling. Gruppbehandlingstillfällen såsom med diabetesgrupper och med smärt- stressgrupper tillsammans med fysioterapeuterna har alltid varit givande som arbetsuppgift då mycket av det jag lärt mig inom ACT då kunde användas som en slags katalysator för att få gruppmedlemmarna att också inspirera varandra.
I början jobbade vi på Skogsgläntan mycket med tankefällor som exempelvis svart-vitt-tänkande (måste det alltid vara på antingen det ena eller det andra sättet? Vilka fler färger kan vara med och påverka?), känslotänkande (Är det verkligen så att min känsla om något representerar en sanning? Om jag är rädd för spindlar, betyder det då att alla spindlar är farliga? Eller om jag känner ett obehag över att jag inte minns om jag stängde av spisen, betyder det då att mitt hus eller hela min by kommer brinna ner?) eller för all del selektiv fokusering (får jag en negativ kommentar så underminerar den alla de 100 andra positiva kommentarerna jag fick). I och med att vi fick mera kunskaper utifrån våra mänskliga möten, handledning, utbildning (två av oss gick grundläggande utbildning i kognitiv beteendeterapi 2009-2011) och fortbildning lärde vi oss att det inte är antingen så här eller på något annat sätt. Vi kom i kontakt med att "leva i värderad riktning". Och vad betyder det? Det innebar till att börja med att fundera över vad som verkligen är viktigt i livet och sedan att agera i enlighet med dessa värden oavsett de tankar och känslor som eventuellt uppkommer. Enligt det här synsättet jobbas det inte så mycket med att hitta tankemässiga alternativ då tankar och känslor dyker ändå upp lite hursomhelst. Det handlar mer om att se vad är viktigt och vad kan jag göra för att röra mig i riktning mot det som är viktigt och gör mig som människa mera psykologiskt flexibel. Det här synsättet kommer från ACT som betyder acceptance and committment therapy och innebär för mig att både acceptera att "så här ser mitt liv ut just nu" och varje dag fundera över vad är viktigt för mig och vad betyder det för hur jag väljer att agera i praktiken. Många, mig själv inkluderat, håller många livsvärden högt och vill "gapa över" lite för mycket. Då är det också viktigt att se över vad som behöver prioriteras och vad som kan släppas just nu. Det som är viktigt för mig är att orka med det jag vill och det som ger mening. I bland delar ACT-terapeuter in det här med livsvärden i tre mer lekfullt nyanserade kategorier. Om vi tänker oss att livet består av massa olika delar så kan vi kanske i grova drag lägga in det som är viktigt för oss i kategorierna "Love, work & play" för att kort sagt illustrera att vi behöver relationer som ger något i högre grad än de tar, vi behöver meningsfylld sysselsättning och vi behöver lekfulla och kravlösa aktiviteter.
Några av mina naturliga dagliga delmål utifrån mina värderade riktningar är att prioritera arbete som en viktig del av mitt liv, att prioritera rörelse, sömn samt regelbundenhet och innehåll i mat (och annat som stoppas i munnen). För mig är nummer ett att i princip lägga mig och stiga upp ungefär samma tider nästan jämt prio ett. Var jag sover är mindre viktigt även om jag sover bäst i en säng. Att äta mat är också prio 1. Hur mycket tid och energi jag lägger på maten beror på annat. Äter gör jag dock alltid. Frukost, lunch och middag. Innehåller maten mer grönsaker och äter jag frukt till mellanmål är det en bonus. Blir det andra saker är det som det är. Äta är prio ett! En tredje prio ett är aktivitet. Där har jag accepterat att det behöver finnas anpassningar. Jag förväntar av mig själv ett visst mått av aktivitet varje dag. Blir det mer är det en bonus. Vissa dagar har jag mer ont i mina sönderdansade fötter. Då är jag mindre aktiv eller aktiv på annat sätt och det är okej. Vissa dagar klarar jag mer och gör mer. Vissa dagar klarar jag mer och har ingen tid och det är också okej. Det finns dock alltid ett minsta dagligt delmål.
Hur korresponderar de här lite småtråkigt präktiga delarna med några meningsfulla värden?
Jo, några exempel: 1) Jag vill överlag framstå som en vänlig person som vill andra väl, ses som en person som står för tydliga humanistiska värden och kan kommunicera detta, vara en god vän, en bra och pålitlig medarbetare, en person som gör ett gott nog bra och bättre jobb, en dotter som orkar fullgöra sina relationsmässiga "plikter" och som också orkar med att göra saker jag själv tycker är skoj. För att orka detta behöver de dagliga grunderna fungera. Annars blir jag fort något annat än trevlig ;-)
2) Jag vill ha energi att sätta mig in i och lära mig nya saker. Livslångt lärande står mig nära hjärtat och för att orka lära nytt både i arbetet och på fritiden behöver grunden sitta på plats. Sen behövs det självklart fler saker som att öva sig i självmedkänsla, disciplin, planering och hård prioritering av och inom mina viktiga värden.
3) Jag vill vara en rörlig och någorlunda hälsosam om än livsbejakande person som i bland kan unna mig både chips, choklad, sena kvällar och vin. Ska livet funka och vara givande, härligt och roligt även de andra dagarna behöver grunden finnas där. Det låter måhända lite trist men är för mig sant.
4) Jag vill vara en person som både älskar vardagen (för det finns fler vardagar än helg- och bemärkelsedagar) och göra det lilla extra, ha någon aktivitet som bara är skoj och göra enstaka särskilda saker som resor, konsertbesök mm i bland. För att få till det att behöver min grund och balans mellan aktivitet-sömn-näringsintag också finnas där samtidigt som det med viss regelbundenhet finns kravlösa aktiviteter utan prestationskrav (skidåkning och körsång är två exempel).
Listan kan göras längre och hur jag prioriterar mellan och inom olika områden beror på massor av sammanhangsfaktorer som tar för lång tid att gå genom här. Mycket av det jag skriver om här är sådant jag lärt mig, sådant jag försökt lära ut och sådant som det faktiskt finns bevis för att det fungerar. För att kunna begripa vad det är som gör att vissa delar är svåra för andra att göra så behöver i alla fall jag ha provat på att verkligen leva utifrån vad som är viktigt så jag själv stött på problematiska situationer och hjälpsamma strategier. Samtidigt är det viktigt att en strategi som passar mig kanske inte är den som passar alla andra. Inom KBT & ACT finns det flera strategier som fungerar både för att behandla problem, som exempelvis beteendeaktivering vid depression eller exponering för ångestskapande situationer. Att agera i värderad riktning innebär i bland exponering då vissa handlingar som är viktiga för mig kan skapa obehag som jag behöver öva mig i att stå ut med. Det innebär också i bland beteendeaktivering samt till och med beteendeexperiment i vissa fall om jag är sugen att testa ett nytt beteende. Att sluta på ett välbekant jobb och hoppa på ett nytt, både ofrivilligt och frivilligt innebär en hel del obehag och anpassning till nya sociala miljöer och människor. Ett av de verksammaste verktygen för mig har de senaste åren varit SOAS som hämtas från mindfulness. Under hösten har jag återinfört verktyget för mig själv under förbättringskunskapen för att oftare komma i kontakt med mina välfungerande kommunikationstekniker trots en helt ny stressande kontext. När jag nämner mindfulness kan jag fortsätta att berätta om ett vanligt sätt att öva sig i det. Mindfulnessövningar innebär ofta att använda olika meditationsliknande övningar som funkar ungefär som en avslappningsövning även om avsikten är att låta alla sensationer komma och gå utan något särskilt mål (som att bli avslappnad). Det kan vara så att det är något som jag behövde börja med för att sedan gå vidare. Mindfulness är också en del av ACT-processerna (där de övriga handlar om värderingar, åtaganden i värderad riktning, acceptans, inta perspektiv och se sig själv som del av något större och som en person som har inre sensationer som kommer och går oavsett om jag gör saker i linje med min värderade riktning eller inte). Mindfulness har för mig blivit ett sätt att ta avstamp i nuet. Ett verktyg från mindfulness som jag tycker funkar väldigt bra för mig i alla möjliga situationer är också ovan nämnda SOAS:
S= Stanna upp. Stanna upp kan jag göra rent fysiskt. Stanna upp kan jag också göra för att ge mig själv ett utrymme, en kognitiv paus, en betänketid, en möjlighet till perspektivtagande. Rent konkret i vardagen kan det innebära att jag lägger i från mig det jag just nu gör eller att jag stoppar upp, att jag tar ett djupt andetag, att jag stoppar mitt tankeflöde genom att fokusera på luften som strömmar in och ut i det djupa andetaget. I vissa lägen är det hjälpsamt att blunda. För att göra det här steget i "heta situationer" har jag behövt öva mig i mindfulnessövningar en period. Det är dessutom färskvara så i bland återupptar jag övandet.
O= Observera (beskriva utan att döma eller värdera vare sig mig själv eller andra). Jag observerar vilka tankar, känslor och andra förnimmelser som föregår inuti mig, jag observerar vad som är runt mig och vad som föregår utanför mig och noterar mig detta i mitt inre. På så sätt kan jag också lära mig vad som är fakta eller gamla minnen som triggar minnesbilder och "gamla filmer" i min tankevärld. Det här är svårt och här behöver jag självklart öva mer. När jag exempelvis åker skidor och blir väldigt andfådd är det väldigt lätt att tänka "äsch vilken dålig kondis jag har" i stället för att konstatera fakta. Jag andas snabbt. Hjärtat slår fort. Jag stannar till.
A= Acceptera (Vilja och våga se verkligheten som den är). Det här lägger jag märke till just nu. Okej. Det är som det är. Just nu. Acceptera är inte att resignera. Det är viktigt att inse att acceptans inte är det samma som att ge upp eller att "gilla läget". Att acceptera är absolut inte det samma som att "tycka om".
S= Svara eller släppa taget. Valet är mitt. Genom att använda det här verktyget kan jag öva mig i att avstå ett beteende som en känsla annars skulle kunna trigga mig att göra ogenomtänkt, jag kan öva mig i att hantera kroppsliga reaktioner som en känsla kan ge upphov till och jag får ett andrum att samla mig, se situationen med ett övergripande perspektiv och påminna mig själv om vilka värden som är viktiga för mig och vad jag faktiskt kan åta mig att göra i den här situationen för att röra mig i riktning mot dessa. I bland är det att släppa taget och låta vara som är det som behöver väljas. I bland är det att faktiskt agera.
De senaste 10 åren har också inneburit att jag skaffat mig ytterligare en specialisering, psykiatrisjuksköterska och jag har valt att fördjupa mig ytterligare i psykologi, motiverande samtal och hållit mig á jour med en del av det som kommit ut avseende såväl KBT som samtalsmetodik, psykosocial arbetsmiljö och samarbete. Jag tror väldigt mycket på livslångt lärande och att det är med och skapar mening i mitt liv. I anslutning till att Skogsgläntan skulle läggas ned hade vi börjat att komplettera kompetensen i arbetsgruppen med MI, motiverande samtal. I anslutning till internutbildningarna fick jag en förfrågan om att medverka i regionens MI-utbildargrupp vilket gett mig en extra förmånlig kunskapsbank att ösa ur. MI är för mig själva grunden i hur vi bemöter varandra och hur vi bemöter den som vi är satta att hjälpa i våra yrkesroller i vården.
Sommaren 2018 dök det upp en förfrågan till oss som arbetade som rehabkoordinatorer. Fanns det några som skulle kunna tänka sig att arbeta mera övergripande gentemot sjukskrivningsprocessen och gentemot rehabkordinatorer. Frågan kom i ett läge i mitt liv där jag en period haft en vilja att komma vidare på något sätt. Jag testade ett halvår innan att söka på en doktorandtjänst som jag inte fick och där intervjusituationen samtidigt gav mig nyttiga erfarenheter. Det var så att säga ett tag sen jag var på en regelrätt intervju. Och första gången i världshistorien jag fått ge en motivering till varför jag var den bästa kandidaten. På engelska! :-) Att det inte blev jag som fick jobbet förvånade mig inte särskilt kan jag säga.
Det här mer övergripande jobbet fick jag däremot. Så spännande. Först om 50 % i ett halvår och från första januari 2019 i 100 %. Under tiden har jag haft en livlina till Särna och vårdcentralen där min fasta tjänst hela tiden varit kvar. Från och med detta decennium är dock den tråden klippt och min fasta hemvist just nu är Region Dalarnas utvecklingsavdelning. Det här har inneburit att mitt vardagsliv plötsligt förflyttat sig från Särna & Älvdalen till Falun & i viss mån Älvdalen. Nytt sammanhang, ny kultur (även om jag är i samma land och landskap hos samma arbetsgivare), ny lägenhet, nya intressen och ny väg till jobbet. Det här är spännande och utmanande.
Förutom övergripande arbete inom sjukskrivnings- och rehabprocessen så har jag förstått att min nya arbetsplats arbetar med flera områden som berör mina intressesfärer, som hälsofrämjande arbete, samtalsmetodik, förändringar och förbättringar. Framåt hoppas jag få jobba ännu mer med MI, kanske utforska samtalsmetoder för övrigt (kanske så småningom en doktorandtjänst med ämnesbredd med fokus på samtalsanda och ledarskap om såna existerar). Framåt blir det också fortsatt viktigt med musik, aktivitet, natur, kultur och att vårda och upprätthålla existerande relationer.
Nu har jag ägnat några timmar åt att skriva ner allt detta. Finns det fler än jag själv som intresserar sig såpass att ni orkat läsa ända hit så vill jag önska dig God fortsättning. Vi välkomnar 2020 och gör det till det bästa året nånsin!
Är det sant?
Ja. Visst är det.
Vad har hänt i mitt liv de senaste 10 åren? När jag sätter mig ner och funderar är det faktiskt inte helt lätt att minnas allt samman. Under det här decenniet (2011) skapades min blogg. Jag trodde från början att det skulle bli minst ett inlägg i veckan, vilket skämt. 😅
Om jag backar bandet till decenniet innan så hände en hel del stora livsförändringar då. 2000-talets första decennium inleddes med att avsluta min första specialistutbildning i onkologi och ett par tillfälliga utmanande tjänster vid Onkologiska kliniken (sedemera "kreftavdelingen") vid Haukeland sykehus i Bergen. Enormt lärorik tid där en mängd praktiska erfarenheter av att driva förändring har präglat mig skarpt. Kort sagt önskar jag i dag att jag hade vetat det jag vet i dag innan 1999. Jag bytte senare inte bara bostadsort utan faktiskt också bostadsland, lärde mig att verkligen uppskatta Älvdalen, särskilt vintertid, medan jag fortfarande bodde kvar i Norge.
När jag då väl flyttade hem till Dalarna och Älvdalen trodde jag nog att onkologin och den palliativa vården var min framtid. Ödet ville dock annorlunda, jag hamnade i Särna. Tänk vad lite jag visste om allt det som är bra med Särna innan jag kom dit. Minns tydligt dagen för anställningsintervjun. Innan hade jag kollat upp busstiderna då jag levde i villfarelsen att detta var en skräckinjagande plats där det bara bodde våldsmän och så de få trevliga människor som jag talade med i telefonen innan intervjun. Faktum är att jag ordnade så att någon skulle kunna hämta mig efter intervjun då jag räknade med att bilen inte skulle vara körbar längre. Det var jättelångt dit och jag hade av någon underlig anledning tagit på mig en ljusblå tight t-shirt. Jag var 32 år och långt från klimakteriet. Ändå hade jag svettningar som forsade och skapade dasslock på nämnda tröja. Ni ser. Det var helt otroligt att jag ens började där. Och det kan jag till största delen tacka Ulla Jonasson Damm som rekommenderade mig att söka jobbet och Marit Hinders som var ett känt lugnande Älvdalsansikte under intervjun. Där arbetade ett helt underbart gäng under många år mer eller mindre förebyggande med stress, övervikt och smärta. Samtidigt som jag tog en mastergradsutbildning särskilt riktad till "grisgrendte strök i indre skandinavia" :-). På fritiden dansade jag linedance, åkte till Mora och buggade, till Idre och åkte skidor med AK och åkte turskidor efter skoterlederna i Särna med Susanne och hennes hundar, lyckades bli kär samt inse att det var en överskattad känsla några gånger.
Hur som helst mellan 2010 och i dag, den 1:a januari 2020 har det också hänt en del. Det att arbeta med människor har fortsatt fascinera mig och lärt mig att (för att citera en av mina vänner) vara glad och nöjd med det lilla. Att sluta sträva och acceptera tingenas tillstånd har för mig i vissa livsområden varit helt nödvändigt för att orka lägga energi på annat. Från 2004 fram till 2015 var mitt arbetsliv fokuserat kring Skogsgläntans Rehab. År 2015 lades det ned och 2016-2018 jobbade jag i stället som samtalsterapeut och rehabkoordinator vid Vårdcentral Särna.
Att jobba vid Skogsgläntans rehab innebar på flera sätt att också anamma det vi lärde ut till andra. Alla de som kom dit för att få hjälp lärde mig att kunskap och kompetens från massa områden som medicin, hälsofrämjande livsvärldar, mänskliga möten, relationer, terapiskolor i kombination kan bli en hjälpsam mix för att få det bästa ut av livet. Åren vid Skogsgläntan innebar också att ha förmånen att arbeta tätt samman med många andra kompetenta människor som frikostigt delat med sig av sina kunskaper inom en mängd områden. Elva år jämte alla dessa fantastiska människor har lärt mig att det är viktigast att hitta ett sätt att leva i nuet på för att livet ska vara meningsfullt i längden. Inspirationen från lösningsfokusering, strategisk psykoterapi, vuxenlärande och lärande vid sjukdom (andragogik och nosogogik), KBT och ACT har varit genomgående. Under åren vid vårdcentralen blev arbetet mer inriktat på individuella behandlingar, coachande och terapeutiska samtal samt gruppbehandling. Gruppbehandlingstillfällen såsom med diabetesgrupper och med smärt- stressgrupper tillsammans med fysioterapeuterna har alltid varit givande som arbetsuppgift då mycket av det jag lärt mig inom ACT då kunde användas som en slags katalysator för att få gruppmedlemmarna att också inspirera varandra.
I början jobbade vi på Skogsgläntan mycket med tankefällor som exempelvis svart-vitt-tänkande (måste det alltid vara på antingen det ena eller det andra sättet? Vilka fler färger kan vara med och påverka?), känslotänkande (Är det verkligen så att min känsla om något representerar en sanning? Om jag är rädd för spindlar, betyder det då att alla spindlar är farliga? Eller om jag känner ett obehag över att jag inte minns om jag stängde av spisen, betyder det då att mitt hus eller hela min by kommer brinna ner?) eller för all del selektiv fokusering (får jag en negativ kommentar så underminerar den alla de 100 andra positiva kommentarerna jag fick). I och med att vi fick mera kunskaper utifrån våra mänskliga möten, handledning, utbildning (två av oss gick grundläggande utbildning i kognitiv beteendeterapi 2009-2011) och fortbildning lärde vi oss att det inte är antingen så här eller på något annat sätt. Vi kom i kontakt med att "leva i värderad riktning". Och vad betyder det? Det innebar till att börja med att fundera över vad som verkligen är viktigt i livet och sedan att agera i enlighet med dessa värden oavsett de tankar och känslor som eventuellt uppkommer. Enligt det här synsättet jobbas det inte så mycket med att hitta tankemässiga alternativ då tankar och känslor dyker ändå upp lite hursomhelst. Det handlar mer om att se vad är viktigt och vad kan jag göra för att röra mig i riktning mot det som är viktigt och gör mig som människa mera psykologiskt flexibel. Det här synsättet kommer från ACT som betyder acceptance and committment therapy och innebär för mig att både acceptera att "så här ser mitt liv ut just nu" och varje dag fundera över vad är viktigt för mig och vad betyder det för hur jag väljer att agera i praktiken. Många, mig själv inkluderat, håller många livsvärden högt och vill "gapa över" lite för mycket. Då är det också viktigt att se över vad som behöver prioriteras och vad som kan släppas just nu. Det som är viktigt för mig är att orka med det jag vill och det som ger mening. I bland delar ACT-terapeuter in det här med livsvärden i tre mer lekfullt nyanserade kategorier. Om vi tänker oss att livet består av massa olika delar så kan vi kanske i grova drag lägga in det som är viktigt för oss i kategorierna "Love, work & play" för att kort sagt illustrera att vi behöver relationer som ger något i högre grad än de tar, vi behöver meningsfylld sysselsättning och vi behöver lekfulla och kravlösa aktiviteter.
Några av mina naturliga dagliga delmål utifrån mina värderade riktningar är att prioritera arbete som en viktig del av mitt liv, att prioritera rörelse, sömn samt regelbundenhet och innehåll i mat (och annat som stoppas i munnen). För mig är nummer ett att i princip lägga mig och stiga upp ungefär samma tider nästan jämt prio ett. Var jag sover är mindre viktigt även om jag sover bäst i en säng. Att äta mat är också prio 1. Hur mycket tid och energi jag lägger på maten beror på annat. Äter gör jag dock alltid. Frukost, lunch och middag. Innehåller maten mer grönsaker och äter jag frukt till mellanmål är det en bonus. Blir det andra saker är det som det är. Äta är prio ett! En tredje prio ett är aktivitet. Där har jag accepterat att det behöver finnas anpassningar. Jag förväntar av mig själv ett visst mått av aktivitet varje dag. Blir det mer är det en bonus. Vissa dagar har jag mer ont i mina sönderdansade fötter. Då är jag mindre aktiv eller aktiv på annat sätt och det är okej. Vissa dagar klarar jag mer och gör mer. Vissa dagar klarar jag mer och har ingen tid och det är också okej. Det finns dock alltid ett minsta dagligt delmål.
Hur korresponderar de här lite småtråkigt präktiga delarna med några meningsfulla värden?
Jo, några exempel: 1) Jag vill överlag framstå som en vänlig person som vill andra väl, ses som en person som står för tydliga humanistiska värden och kan kommunicera detta, vara en god vän, en bra och pålitlig medarbetare, en person som gör ett gott nog bra och bättre jobb, en dotter som orkar fullgöra sina relationsmässiga "plikter" och som också orkar med att göra saker jag själv tycker är skoj. För att orka detta behöver de dagliga grunderna fungera. Annars blir jag fort något annat än trevlig ;-)
2) Jag vill ha energi att sätta mig in i och lära mig nya saker. Livslångt lärande står mig nära hjärtat och för att orka lära nytt både i arbetet och på fritiden behöver grunden sitta på plats. Sen behövs det självklart fler saker som att öva sig i självmedkänsla, disciplin, planering och hård prioritering av och inom mina viktiga värden.
3) Jag vill vara en rörlig och någorlunda hälsosam om än livsbejakande person som i bland kan unna mig både chips, choklad, sena kvällar och vin. Ska livet funka och vara givande, härligt och roligt även de andra dagarna behöver grunden finnas där. Det låter måhända lite trist men är för mig sant.
4) Jag vill vara en person som både älskar vardagen (för det finns fler vardagar än helg- och bemärkelsedagar) och göra det lilla extra, ha någon aktivitet som bara är skoj och göra enstaka särskilda saker som resor, konsertbesök mm i bland. För att få till det att behöver min grund och balans mellan aktivitet-sömn-näringsintag också finnas där samtidigt som det med viss regelbundenhet finns kravlösa aktiviteter utan prestationskrav (skidåkning och körsång är två exempel).
Listan kan göras längre och hur jag prioriterar mellan och inom olika områden beror på massor av sammanhangsfaktorer som tar för lång tid att gå genom här. Mycket av det jag skriver om här är sådant jag lärt mig, sådant jag försökt lära ut och sådant som det faktiskt finns bevis för att det fungerar. För att kunna begripa vad det är som gör att vissa delar är svåra för andra att göra så behöver i alla fall jag ha provat på att verkligen leva utifrån vad som är viktigt så jag själv stött på problematiska situationer och hjälpsamma strategier. Samtidigt är det viktigt att en strategi som passar mig kanske inte är den som passar alla andra. Inom KBT & ACT finns det flera strategier som fungerar både för att behandla problem, som exempelvis beteendeaktivering vid depression eller exponering för ångestskapande situationer. Att agera i värderad riktning innebär i bland exponering då vissa handlingar som är viktiga för mig kan skapa obehag som jag behöver öva mig i att stå ut med. Det innebär också i bland beteendeaktivering samt till och med beteendeexperiment i vissa fall om jag är sugen att testa ett nytt beteende. Att sluta på ett välbekant jobb och hoppa på ett nytt, både ofrivilligt och frivilligt innebär en hel del obehag och anpassning till nya sociala miljöer och människor. Ett av de verksammaste verktygen för mig har de senaste åren varit SOAS som hämtas från mindfulness. Under hösten har jag återinfört verktyget för mig själv under förbättringskunskapen för att oftare komma i kontakt med mina välfungerande kommunikationstekniker trots en helt ny stressande kontext. När jag nämner mindfulness kan jag fortsätta att berätta om ett vanligt sätt att öva sig i det. Mindfulnessövningar innebär ofta att använda olika meditationsliknande övningar som funkar ungefär som en avslappningsövning även om avsikten är att låta alla sensationer komma och gå utan något särskilt mål (som att bli avslappnad). Det kan vara så att det är något som jag behövde börja med för att sedan gå vidare. Mindfulness är också en del av ACT-processerna (där de övriga handlar om värderingar, åtaganden i värderad riktning, acceptans, inta perspektiv och se sig själv som del av något större och som en person som har inre sensationer som kommer och går oavsett om jag gör saker i linje med min värderade riktning eller inte). Mindfulness har för mig blivit ett sätt att ta avstamp i nuet. Ett verktyg från mindfulness som jag tycker funkar väldigt bra för mig i alla möjliga situationer är också ovan nämnda SOAS:
S= Stanna upp. Stanna upp kan jag göra rent fysiskt. Stanna upp kan jag också göra för att ge mig själv ett utrymme, en kognitiv paus, en betänketid, en möjlighet till perspektivtagande. Rent konkret i vardagen kan det innebära att jag lägger i från mig det jag just nu gör eller att jag stoppar upp, att jag tar ett djupt andetag, att jag stoppar mitt tankeflöde genom att fokusera på luften som strömmar in och ut i det djupa andetaget. I vissa lägen är det hjälpsamt att blunda. För att göra det här steget i "heta situationer" har jag behövt öva mig i mindfulnessövningar en period. Det är dessutom färskvara så i bland återupptar jag övandet.
O= Observera (beskriva utan att döma eller värdera vare sig mig själv eller andra). Jag observerar vilka tankar, känslor och andra förnimmelser som föregår inuti mig, jag observerar vad som är runt mig och vad som föregår utanför mig och noterar mig detta i mitt inre. På så sätt kan jag också lära mig vad som är fakta eller gamla minnen som triggar minnesbilder och "gamla filmer" i min tankevärld. Det här är svårt och här behöver jag självklart öva mer. När jag exempelvis åker skidor och blir väldigt andfådd är det väldigt lätt att tänka "äsch vilken dålig kondis jag har" i stället för att konstatera fakta. Jag andas snabbt. Hjärtat slår fort. Jag stannar till.
A= Acceptera (Vilja och våga se verkligheten som den är). Det här lägger jag märke till just nu. Okej. Det är som det är. Just nu. Acceptera är inte att resignera. Det är viktigt att inse att acceptans inte är det samma som att ge upp eller att "gilla läget". Att acceptera är absolut inte det samma som att "tycka om".
S= Svara eller släppa taget. Valet är mitt. Genom att använda det här verktyget kan jag öva mig i att avstå ett beteende som en känsla annars skulle kunna trigga mig att göra ogenomtänkt, jag kan öva mig i att hantera kroppsliga reaktioner som en känsla kan ge upphov till och jag får ett andrum att samla mig, se situationen med ett övergripande perspektiv och påminna mig själv om vilka värden som är viktiga för mig och vad jag faktiskt kan åta mig att göra i den här situationen för att röra mig i riktning mot dessa. I bland är det att släppa taget och låta vara som är det som behöver väljas. I bland är det att faktiskt agera.
De senaste 10 åren har också inneburit att jag skaffat mig ytterligare en specialisering, psykiatrisjuksköterska och jag har valt att fördjupa mig ytterligare i psykologi, motiverande samtal och hållit mig á jour med en del av det som kommit ut avseende såväl KBT som samtalsmetodik, psykosocial arbetsmiljö och samarbete. Jag tror väldigt mycket på livslångt lärande och att det är med och skapar mening i mitt liv. I anslutning till att Skogsgläntan skulle läggas ned hade vi börjat att komplettera kompetensen i arbetsgruppen med MI, motiverande samtal. I anslutning till internutbildningarna fick jag en förfrågan om att medverka i regionens MI-utbildargrupp vilket gett mig en extra förmånlig kunskapsbank att ösa ur. MI är för mig själva grunden i hur vi bemöter varandra och hur vi bemöter den som vi är satta att hjälpa i våra yrkesroller i vården.
Sommaren 2018 dök det upp en förfrågan till oss som arbetade som rehabkoordinatorer. Fanns det några som skulle kunna tänka sig att arbeta mera övergripande gentemot sjukskrivningsprocessen och gentemot rehabkordinatorer. Frågan kom i ett läge i mitt liv där jag en period haft en vilja att komma vidare på något sätt. Jag testade ett halvår innan att söka på en doktorandtjänst som jag inte fick och där intervjusituationen samtidigt gav mig nyttiga erfarenheter. Det var så att säga ett tag sen jag var på en regelrätt intervju. Och första gången i världshistorien jag fått ge en motivering till varför jag var den bästa kandidaten. På engelska! :-) Att det inte blev jag som fick jobbet förvånade mig inte särskilt kan jag säga.
Det här mer övergripande jobbet fick jag däremot. Så spännande. Först om 50 % i ett halvår och från första januari 2019 i 100 %. Under tiden har jag haft en livlina till Särna och vårdcentralen där min fasta tjänst hela tiden varit kvar. Från och med detta decennium är dock den tråden klippt och min fasta hemvist just nu är Region Dalarnas utvecklingsavdelning. Det här har inneburit att mitt vardagsliv plötsligt förflyttat sig från Särna & Älvdalen till Falun & i viss mån Älvdalen. Nytt sammanhang, ny kultur (även om jag är i samma land och landskap hos samma arbetsgivare), ny lägenhet, nya intressen och ny väg till jobbet. Det här är spännande och utmanande.
Förutom övergripande arbete inom sjukskrivnings- och rehabprocessen så har jag förstått att min nya arbetsplats arbetar med flera områden som berör mina intressesfärer, som hälsofrämjande arbete, samtalsmetodik, förändringar och förbättringar. Framåt hoppas jag få jobba ännu mer med MI, kanske utforska samtalsmetoder för övrigt (kanske så småningom en doktorandtjänst med ämnesbredd med fokus på samtalsanda och ledarskap om såna existerar). Framåt blir det också fortsatt viktigt med musik, aktivitet, natur, kultur och att vårda och upprätthålla existerande relationer.
Nu har jag ägnat några timmar åt att skriva ner allt detta. Finns det fler än jag själv som intresserar sig såpass att ni orkat läsa ända hit så vill jag önska dig God fortsättning. Vi välkomnar 2020 och gör det till det bästa året nånsin!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)