Fulufjället Oktober 2017

Efter att ha drabbats av nåt som känns som en miljon förkylningar från maj i år fram till en pneumoni i slutet av september så kändes det helt fantastiskt att äntligen komma upp på fjället i dag den 14 oktober 2017.  

Jag får verkligen tacka Susanne och hennes hundar som bokstavligen drar i väg mig.   

Dagen inleddes med 7,5 mils bilfärd som dominerades av dimma.  Den lättade dock på höjden.  

Efter melodikrysset drog vi i väg mot Brottbäcksstugan! 

På grund av att jag nyligen varit sjuk så bestämde vi inte innan hur långt vi skulle gå.  Hur som helst började vi gå uppåt, vi ville i vart fall UPP på fjället och vi valde sommarleden mot Särnmanskojan.   En bit upp såg vi tydligt dimbankarna nere i dalgången.  

Det var också häftigt att se Städjan resa sig ur dimman.  

Är tacksam för hjälpen att ta mig uppåt (just detta foto har Susanne tagit).   

Löven var urblåsta och de små ”risbladen” som brukar färglägga fjället under hösten hade också fallit av.  Det betydde lite mindre färg och samtidigt vackra vyer och fullständigt myggfritt.  

Här närmar vi oss Särnmanskojan.  

Atti spanar efter matte och Jolte när vi kom lite efter.   

Vid Särnmanskojan blev det såklart en välbehövlig paus.  Då hade vi kommit ca tre km utan några som helst incidenter och jag kände mig rätt så pigg.   Susanne hade fixat en fantastisk matsäck som jag glömde fota.  

Här satt vi ändå: 

Det fanns också andra som var mycket intresserade av matsäcken. 

Och som gärna stod modell.

Efter pausen fick jag bestämma.  Retur.  Eller gå runt (mot Rösjöstugeleden och ner igen).   Vi gick runt. Men det blev nog ca två km för långt för mig.  Jag tror att varenda muskel i benen värkte, skavsår och vassa tånaglar gav sig tillkänna i skorna och jag var allmänt sliten. Självklart damp jag i backen två ggr.  Ena gången halkade jag på en sten och den andra föll jag i en myr och blev blöt.  Då var det faktiskt lite drygt.  Men trots detta är jag glad att vi körde.  Jag fick också 10 km till min Icaklassiker i dag.  :-)

Och det blev några fler bilder. 

Atti fick trädarrest vid den sista fikapausen.   Han var LITE för intresserad.  😉😅

Tack vare omfattande hundgodismängder klarade jag att bromsa dragaren framför mig och lyckades kravla mig ner till bilen nån km nedanför vår sista fikaplats.  Och det var SKÖNT att sätta sig i bilen och sitta bredvid till Särna.  

På väg söderut, de 7,5 milen, hade jag sällskap av otroligt vackra vyer.  Stannade och försökte fånga dem på bild.  

I kväll blir det ”fast food” och så somnar jag sannolikt efter Moraeus med mera! 

See Ya! 😃👌