Mångsysslerskan: Första och sista (?) doppet för i år.

I dag var vädret SÅÅÅ mycket bättre!

Vi fick tips om en genväg (no: snarvei) av personalen vid Haugastøl turisthytta 1000 meter över havet. Genvägen skulle ansluta sig till en turistföreningsstig (sådan som har röd T-märkning i Norge) och skulle dessutom vara fullständigt omöjlig att gå fel efter.

Randi, som är den mest pålitliga kartläsaren jag känner hade införskaffat en helt ny superdetaljerad karta och redan mycket tidigt på turen insåg vi att vi behövde komma över en större bäck eller älv om vi valde genvägen. Men ingen hade sagt något särskilt så vi tänkte nog att det skulle bli en ganska problemfri historia.

Som alla vet kommer jag från inlandet i Sverige, jag är förtjust i naturen, i kött, fisk, bär och annat. Blev därför mycket glad av att inse att vid Haugastöl ligger en av Norges bärskattkammare. Nu hade vi ingen hink till alla blåbär och hjortronen hade passerat högsäsongen. Hjortronbladen täckte dock den mesta våtmarken och några enstaka bär förgyllde turen.

Efter någon timme insåg vi att det kunde innebära vissa problem att komma över vattendraget.

Vattenståndet var relativt högt, det var ganska strömt och vattentempen var inte SÅÅ frestande.

Det dök upp fyra andra tjejer som testade en bit av övergången på bilden ovan. Men de valde att komma tillbaka igen.

Strax ovanför bäckinloppet här låg vattnet Tjørngravtjørni och vi valde att försöka gå runt vattnet. När vi nått den bortre änden tog vi oss en liten fikapaus och spanade in den större bäck som utgjorde vattnets inlopp.

Här ovanför är jag själv som precis stuckit ner min hand i Tjørngravtjørni och konstaterat att det nog var aningen kylslaget för ett dopp.

Mätta, belåtna och stärkta av en liten tår satte vi av med stora kliv mot bäcken. Mona var vid mycket gott mod och spanade alldeles snart in ett möjligt överhoppningsställe.

Mona, min goda vän, är ca 15 cm längre än mig. Även om hon stenhårt hävdar att hon är långryggad och har korta ben så har hon i vart fall längre ben än mig. Det skulle vi snart få bevis för.

Randi, den förnuftiga, var en smula osäker på vägvalet. Jag var HELT säker på att Monas val av övergång inte skulle funka för mina korta ben.

Så hoppade Mona plötsligt över. Jag noterade att hon alldeles precis kom över vattenkanten med den fot hon landade på. Sen började övertalningskampanjen.

En lång stund ville vi inte testa att hoppa. Randi hade på förslag att vi skulle vada över men det såg faktiskt lite skumt ut. En liten stund funderade Mona på att komma tillbaka. Men åt vårt håll var landningsplatsen sämre.

Så bestämde jag mig helt plötsligt för att ändå prova.

Fortfarande funderar jag på varför jag helt enkelt inte klädde av mig naken innan. Det fanns inte ett tvåbent levande väsen inom synhåll. Solen tittade fram i bland. Så egentligen. Det var väldigt härligt väder. Men. Det gjorde jag inte.

Senare under turen äntrade vi Hallingskarvets nationalpark. Äkta högfjäll. Fantastiska vyer. Underbar stig och härlig lunchpaus. Några bilder från nationalparken:

Tillbaka till bäcken.

Tillbaka till mitt, för mig själv, ofördelaktiga beslut. Det finns mig veterligen ingen bild över just den här övergången. Hur som helst. Jag skickade över ryggsäcken till Mona.

Jag behöll kängor, byxor och MOBILTELEFON (väl inpackad i dubbla fryspåsar omutifallatt det blev regn) och så var det dags. På det tredje.

Och så bara gjorde jag det.

Nådde inte fram.

Mina favoritfjällbyxor blev dyngsura. Fötterna likaså.

Vi skrattade så vi knappt kunde röra oss. Randi, den klokaste, langade ryggsäcken till oss, gick tre meter längre upp, tog av sig skorna och vadade.